Detta inlägg tilldelar jag min fina vän Sandra Jansson. Hon hade tydligen tröttnat på att läsa om killarna som så fint sjöng för mig utanför mitt fönster där jag förövrigt inte bor längre. Sandra, sandra, sandra. Tänk att du sitter här brevid mig efter alla år i bussen. För det var ju faktiskt där de hela började. I bussen. Till Dalängen från Gösslunda. Vi var ju ganska rädda för er otterstadare på den tiden. Och jag kommer ihåg att du hade väldigt kort hår. Du var fin.
Sen i 7an så fick vi ju ha idrott tillsammans, med peter dessutom! Och det var ju ganska spännande. Du och jag hamnade i samma lag på en av de första lektionerna när vi skulle springa ut och leta efter grejer men då hade jag ju precis haft lunginflammation så du fick springa själv :D
Efter den lektionen så var vi vänner trots att jag inte vågade prata med dig, men en dag så hände de, jag tog mod till mig att satte mig brevid dig i bussen! Vi hade inte mycket att prata om, vi var trötta, vädret var fint, vi skulle ha gympa.... Sen dess är de du och jag sandra, du och jag!